Fin Swe Eng

Förundersökningsmyndigheterna

I Finland svarar förundersökningsmyndigheterna, dvs. polisen och Gränsbevakningsväsendet, för bekämpningen av människohandel och förebyggande av brott.

Gränsbevakningsväsendet

Gränsbevakningsväsendets roll är bunden till dess uppgifter som omfattar att bevaka Finlands gränser och se till gränssäkerheten. På grund av sin gränsöverskridande karaktär stöter man på människohandel också vid Finlands gränser. Offer tas eventuellt till Finland för att utnyttjas eller också kan de transporteras genom Finland till något annat land.

Polisen

Polisen svarar för största delen av utredningarna av människohandel i Finland. Alla polisinrättningar i Finland gör utredningar, och dessutom undersöker Centralkriminalpolisen de människohandelsfall som har en internationell dimension. I fråga om människohandelsbrott som har begåtts utanför Finland tillämpas Finlands lag oberoende av lagen i det land där gärningen begåtts. 


Polisen kan utreda ett människohandelsbrott som man misstänker att har begåtts utomlands, om genomförandet av en förundersökning i Finland av utredningsmässiga skäl och med tanke på förverkligandet av det straffrättsliga ansvaret är ändamålsenligt. Detta kräver dock att riksåklagaren meddelat ett åtalsförordnande.


Efter behov kan polisen och Gränsbevakningsväsendet samarbeta i bekämpningen av människohandel.

Bekämpningen av människohandelsbrott kräver mångsidig kompetens

Det som krävs av förundersökningsmyndigheterna för att uppdaga människohandel och liknande brott är i allmänhet långsiktig och effektiv avslöjande verksamhet på grund av att dessa brott mer sällan anmäls direkt till förundersökningsmyndigheterna.


Polisen fäster särskild uppmärksamhet vid möjligheten att det är fråga om människohandel, om polisen som kunder har personer på grund av en utredning av försäljning av sextjänster eller användning av olaglig eller på annat sätt förordningsvidrig arbetskraft. Möjligheten att det är fråga om människohandel beaktas också exempelvis vid utredning av brottsmisstankar som anknyter till ordnande av olaglig inresa och tiggeri, processen med uppehållstillstånd och asylförfarandet.


Brott avslöjas också genom polisens kriminalunderrättelseverksamhet och observation samt i sådant samarbete med andra myndigheter som bedrivs i anknytning till övervakning.

Förundersökning och användning av tvångsmedel

En gärning undersöks i princip enligt rekvisitet människohandel eller grov människohandel, om det i ett fall som förundersökningsmyndigheten fått kännedom om finns tecken på människohandel. Människohandelsbrott är så allvarliga brott att det i fråga om dessa i praktiken inte blir aktuellt att låta bli att verkställa en förundersökning eller att avsluta en förundersökning.


Det finns inga särskilda lagbestämmelser om förundersökningen av ett människohandelsbrott, utan det som tillämpas är exempelvis bestämmelserna om förhör i förundersökningslagen och de bestämmelser i tvångsmedelslagen om tvångsmedel som används i en förundersökning (till exempel häktning, reseförbud, kvarstad, husrannsakan och hemliga tvångsmedel).  I prioriteringen i en förundersökning beaktas på grund av karaktären av ett människohandelsbrott att straffprocessen ska slutföras så snart som möjligt.

Brottsrekvisit och åklagarsamarbete

Vid utredningen av ett människohandelsbrott, men också exempelvis koppleri eller arbetsdiskriminering av utpressningskaraktär fäster man särskild uppmärksamhet vid gärningen, dess förhållanden och ställningen som föremålet för gärningen har så att eventuell människohandel kan uppdagas och eventuella människohandelsoffer inkluderas i hjälpsystemet.


I utredningen beaktas också utöver det huvudsakliga brottet gärningar som uppfyller rekvisitet för något annat brott. Dessa omfattar exempelvis våldtäkter och misshandel som uppdagats i anknytning till ett människohandelsbrott.


Det är ytterst viktigt att samarbeta med åklagaren så att förundersökningen av olika fall kan inriktas på rätt sätt. Till åklagaren lämnas alltid en anmälan som avses i förundersökningslagen, om man misstänker människohandel eller ett brott av människohandelskaraktär. I synnerhet i de första faserna av en utredning har man särskild nytta av åklagarens juridiska expertis när man fattar beslut om de centrala riktlinjerna för utredningen. Redan i detta sammanhang kommer åklagaren och undersökningsledaren överens om vilka brott som ska utredas och brottsrekvisiten så att man genom valet inte utesluter några som hest möjliga alternativ.

Förundersökningsmyndigheten är skyldig att informera ett offer om hens rättigheter

I början av en utredning informerar förundersökningsmyndigheten ett människohandelsoffer om hens rättigheter i anslutning till



  •  
    stödtjänster (till exempel hjälpsystemet för människohandelns offer och Brottsofferjouren)

  • rådgivning

  • tolkning och översättningar

  • ersättningar

  • skydd

  • utgiftsersättningar samt

  • information om behandlingen av ett ärende i ett straffrättsligt förfarande.

Förundersökningsmyndigheten gör med målsägandens hjälp en personlig bedömning av målsäganden i syfte att utreda huruvida hen är i behov av särskilt skydd och huruvida hen behöver särskilda skyddsåtgärder under förundersökningen och rättegången.


Med offrets samtycke får förundersökningsmyndigheten hänvisa dem till parter som tillhandahåller hjälp, till exempel hjälpsystemet för människohandelns offer. Det finns skäl att ge offret hjälp och genomföra förundersökningen parallellt, eftersom dessa åtgärder stöder varandra. Förundersökningsmyndigheten kan också för ett offer som olagligt vistas i Finland bevilja en betänketid som tillfälligt legaliserar offrets vistelse i Finland.